Vecka 12

Det har brakat loss på jobbet. Jag är ju anställd på en förening, som liksom andra föreningar, håller årsmöte. Årsmötet väljer sina ledare och förtroendevalda representanter på länsnivå. För dryg en månad sedan slutade vår tidigare ordförande (tillika min chef) för en tjänst som anställd ombudsman på kansliet. Vi har därför (sedan förra årsmötet) 2 vice ordförande (tidigare hade vi en). Att gamla ordförande sannolikt skulle sluta under mandatperioden var känt av styrelse och valberedning – därför 2 på stand-by, liksom. I avvaktan på årsmötet 14 april leder de tillsammans avdelningens arbete och är chefer.

Våra två vice har båda olika kvaliteter som jag tycker är en tillgång om man ska vara ordförande. Jag har efterhand känt att den enda (vi kan kalla henne A) skulle bli den bättre ledare och chefen (eftersom ordförande även är chef för medarbetarna på kansliet), även om den andra (B) har flera år av fackligt arbete bakom sig. A och B är ganska olika till sättet, vilket med rätt inställning från dem båda skulle kunna funka ändå. Att det har gnisslat mellan dem periodvis har varit ganska känt men inget jag har lagt mig i. “Det får de reda ut själva” har jag tänkt.

Senaste veckorna har B kampanjat stenhårt för sig själv som nästa ordförande, särskilt som A varit på 2 veckors semester. B har vid flera tillfällen prioriterat värvningsinsatser istället för att leda arbetet på kansliet och hon har även försökt lasta över ansvar och uppgifter som ålagts avdelningens ordförande från nationella kansliet på andra styrelseledamöter.

I torsdags eftermiddag uratade ett möte mellan A, B, mig själv och tidigare ordförande numera ombudsman. B for ut mot såväl A som ombudsmannen med diverse anklagelser. Jag tog mina papper och lämnade mötet, vill inte bli inblandad.  Några minuter senare kommer B in till mig, ironiserar över mötet och ber om ursäkt för att jag blev vittne. Vi småpratar om annat och B slipper ur sig “Har du hört att hon hoppat av? Nej det har du förstås inte”. Jag kommenterar inte det hon säger men misstänker att det rör A. Jag upprepar som tidigare att jag inte vill bli inblandad och att jag inte vill höra något skvaller. B lämnar rummet för att gå ut och röka och jag ser i ögonvrån att A står i köket och talar med två av styrelseledamöterna. Jag går dit, ser att A är ledsen och uppriven, men ber att få tala med henne.

Vi går till ett annat rum och hon berättar med gråten i halsen att hon inte längre ställer upp som kandidat till ordförandeposten eftersom hon upplever att B konstant motarbetar henne och gjort så under flera månaders tid. A avser att sluta sitt nuvarande uppdrag från 1/5. Jag säger vad B nyss berättat för mig och A svarar att hon i mötesrummet sagt att hon hoppar av men att hon också vill berätta det själv för övriga styrelsen och medarbetarna. Trots det kunde inte B hålla mun inför mig utan glappade. Jag blir bestört över Bs beteende som uppenbarligen fått A att må väldigt dåligt. Jag berättar att jag hoppats på att A skulle bli vald, att jag vet att hon har ett stort stöd hos många. Vi pratar en stund om vad som varit och hur A vacklat hit och dit i sitt beslut. Hon har även pratat med valberedningen som säger att hon var deras kandidat till ordförandeposten. Jag upplever A som en stabil, handlingskraftig person som är trygg med sig själv och har en god självkänsla. Därför är det omskakande att se henne så ledsen och upprörd, men fullt förståeligt.

Saker som B sagt och hur hon agerat får delvis en annan mening efter As berättelse. Jag känner mig utnyttjad, som en bricka i Bs spel. När jag talat klart med A är jag rasande arg på B. Det är sent på eftermiddagen och jag ska snart gå hem så jag packar ihop samtidigt som jag ser att ombudsmannen och styrelseledamöterna står vid sidan och pratar. B har jag inte sett till sedan hon gick ut för att röka. Jag skulle vilja säga henne ett och annat, men drar mig för det en aning eftersom hon kanske blir min chef om några veckor. Det är svårt att just då se någon bra lösning på situationen, något som kan bli bra för avdelningens verksamhet och för styrelsens sammanhållning. Jag går ut genom dörren för att åka hem, men vänder vid cykeln, går upp igen och går in till B och skäller ut henne kort och koncist för att hon inte kunde hålla tyst om det som A berättad och uttryckligen ville säga själv. Hon ber om ursäkt, men jag stannar inte utan går ut och smäller igen hennes dörr.

Jag stampar mot korridoren fortfarande riktigt arg och möts i dörren av ombudsmannen. Jag är jättearg” säger jag. “Jag vet, jag vet” säger hon, “men du får inte sluta! Det finns kanske en lösning, ett alternativ till B”. Vi går undan och pratar en stund och det som inträffar och vad som kan komma nu. Jag cyklar sedan hemåt.

Dagen därpå har B tack och lov åkt utomlands på en sedan tidigare planerad resa. A har under torsdagskvällen ringt alla styrelseledamöter och meddelat sitt beslut och orsaken därtill. Många men inte alla har samlats i köket på morgonen för att prata om det som inträffat och olika konsekvenser därav. Ombudsmannen samlar mig och de andra två anställda på avdelningen i sitt rum och vi pratar över en timme om vad som hänt och hur vi känner inför det. Vi har en väldigt god sammanhållning och många års arbete tätt tillsammans bakom oss i den konstellationen så det är enkelt att vara ärlig med vad man känner och tänker. Det är en stor tillgång vid ett krisläge som detta. För första gången nämns ordet mobbing för att beskriva det som skett. Och det känns helt rätt och samtidigt förfärligt. Vi jämför händelser och skeenden som varit sista tiden och försöker förstå hur det kunde gå så långt.

Styrelseledamöterna beslutar samlas måndag morgon för att diskutera igenom förtroendefrågan. B är utomlands ännu några dagar. A kommer inte närvara på måndagssamlingen. Inte jag heller initialt. Styrelsen har en annan relation till både A och B och andra förväntningar och krav på sin kommande ordförande vem det än blir.

Jag har min uppfattning klar. Jag kan inte arbeta med en chef som jag inte känner respekt och förtroende för och B har förbrukat allt hon hade på några minuter. Men jag försöker tänka positivt ändå. Det finns tid kvar till årsmötet, flera veckor. Det finns flera starka trygga styrelseledamöter som vågar prata om svåra saker och som har avdelningens bästa för ögonen. Kanske kan en tredje ordförandekandidat träda fram? Jag litar på att de kan hantera det som uppstått. Men det kommer bli en omtumlande och känslosam vecka.

/M

One thought on “Vecka 12

  1. Det är inte alls roligt när det är turbulent på jobbet. Man spenderar ju en stor del av sitt liv där, och mycket blir ju att handla om relationer också. Kanske kan valberedningen övertala A att återuppta sin kandidatur, det verkar ju bli en bättre lösning. Hoppas det ordnar sig!!

Leave a Reply